Familjebesök

Julen har nu varit, och pengar har spenderats. Livet blir aldrig som man tänkt sig. Jag tycker inte att jag lever mitt liv värdigt. Jag tar inte vara på minuterna, sekunderna. Jag låter mitt liv passera och jag finner ingen mening med det. Jag är olycklig. Jag är definitivt inte glad. Undrar om farmor har präglat mig med sin ångestgen. Jag vaknar och är olycklig. Jag somnar och vill inte vakna igen.

Varför känns det som att min familj vill åka hem från första stund. De sms:ar och pratar i telefon stup i kvarten och så fort jag och min syster pratar med varandra så är det irriterat. Jag har typ inte gått utanför dörren på två veckor och vill bara vara hemma. Mina mornar är deprimerande och jag vill inte gå upp ur sängen, för mitt liv har inget innehåll eller mening. Jag lever för ingenting. Och jag vill ha något annat. Mitt problem är att jag blir inte till genom andra, jag mår sämre i relation för jag känner mig så dålig och otillräcklig. Jag vill ta vara på tiden så mycket som möjligt. Men jag vet inte hur jag ska göra på bästa sätt. Hur tar jag tillvara på tiden? Lever för andras bästa, utan att förvänta mig något. Någonsin. Jag är fascinerad av hur man fokuserar på just precis allt och alla andra än det man har framför sig. Död åt detta hysteriska informationssamhälle.

Dagen efter jag kände så här, vaknade jag upp och jag hade gråtit ut. Min familj satt i köket och vi diskuterade diverse politik. Vetskapen om att alla skulle åka hem idag både för min och deras skulle gjorde att alla ville vara sams och det lättade på stämningen. Min mor är gammal och orkar inte med problem. Hon sopar gärna under mattan. Det har hon gjort med sig själv hela sitt liv, så varför inte göra så med andras problem. Så fort det bli jobbigt smiter hon iväg. jag har då aldrig förstått detta.

Min storebror har tjej.

Min lillebror har tjej.

Min lillasyster har kille.

Vad har jag?

Ett liv.

Vad vill jag med mitt liv? Jag vill ha en karriär. Jag vill ha barn och familj. Jag vill leva lycklig. Jag vill ha en man som inte flyr, men som stannar kvar och bråkar med mig, bråkar igenom problemen, som inte är rädd för dem men ser dem som något som fördjupar och intensifierar relationen. Jag vill ha en man som älskar mig och som är mig trogen. Rolig och smart. Kreativ och musikalisk. Som står ut med att jag alltid kommer ha stora lår. Och rumpa. Och små bröst. Och ett humör som heter duga. Som vet vad jag vill. Som låter mig hållas. Tills han inte tycker att det är ok och säger ifrån. Som ger mig komplimanger. Som hjälper mig utvecklas som människa. Som får mig att vilja stanna upp och inte rulla vidare i tanken.

Jag stod i Clas Ohlsonkön igår och kom på att, varje gång jag varit i ett förhållande så har det känts så oerhört jobbigt. Jag mår inte väl av relationer, de tar väldigt mycket energi från mig. Jag vill att det ska vara någon som känns naturlig och som jag vet accepterar mig för den jag är.

Accepterar jag mig för den jag är?

En stor frustration hänger över mig. Och det är det tomma livet som jag upplever.

Vardagen är inte problemet. Det är innehållet som är. Men hur kommer det sig att människor kan nöja sig med det jag har och känna att det är innehållsrikt, när inte jag gör det?

Vad fattas? Vad är det för nerv som är död?

Ensamheten är värst

Att känna sig ensam. På riktigt ensam. Det är det värsta jag vet. Finns ingenting som gör mig så ledsen som just det. Idag är en sådan dag. Det är i mötet med andra man blir till har jag fått lära mig. Mötet med andra den här veckan har bestått av mina b-uppsats vänner, vilka är fantastiska, och mina inneboende. Och intet att förglömma. MIG SJÄLV. Jag trivs bra med mig själv, mestadels. Men det senaste månaderna är det som att gruset har attackerat mina ögon. Jag ser inte klart. Jag ser definitivt inte klart. Och min blick är olycklig. Jag är ofta olycklig.

Jag njuter inte av mitt liv.

Jag orkar inte dricka mer. Jag orkar inte festa. Jag orkar inte göra destruktiva saker för min kropp. Förutom äta kakor. Och god mat. Det tycker jag om.

Alla mina vänner dricker och njuter av sitt liv på ett sätt som jag är trött på. Jag saknar riktiga vänner som jag kan umgås med och ha trevligt med.

Jag saknar Malle i mitt liv. Verkligen. Han är så bra. Och när jag ville har roligt och må bra så ringde jag honom. Men nu bor han inte här längre. Han får jag nog säga är min bästa vän.

Han och Karin.

Fina människor. Helt fantastiska.

Jag behöver någon som drar ut mig. Eller som kommer hit. Jag är så bekväm.

Min familj kommer i övermorgon och Emma kommer i morgon. Det blir kul!

Vad handlar livet om egentligen?

Gud var är du när jag behöver dig?

Back in town.

Gud är tillbaka. Det är Gud jag har saknat. Har länge undrat vad det är som fattas mig.

Nu vet jag.

Min enkla relation till Gud.

Långsamt leder också någonstans.

Sommar

Nu börjas det. Sommarhetsen. Jätteskönt att skolan är slut. Men det känns som att hetsen aldrig tar slut. Nu måste man ha jobb och tjäna pengar. Vilan? Var är den?

Är på väg till Göteborg och önskar att jag hade med mig min datorladdare. Ska träffa min vän ikväll, så sköööööönt. Syster i morgon och det kommer bli jättemysigt.

Att inte lämna är ibland det viktigaste. Att lämna är ibland det bästa.

Livet handlar om beslut. Det är så många som missar det. Jag med. Men ingen annan kan styra mitt liv. Det är bara jag själv som kan det. Vissa omständigheter kan vara olyckliga och orättvisa, det kan jag säga, men annars så finns det så många val som enbart jag kan ta. Det försvinner så mycket i våran värld. Alla öppningar och möjligheter finns så man tvingas aldrig ta ett beslut. Men jag älskar beslut.

VERKLIGEN.

Beslut är något av det finaste som finns. Då kan man vila på dem.

Man kan jobba sig igenom en kris genom att man vet att mitt beslut är att jag vill leva med den här personen vid min sida. Eller jag vill genomföra det här projektet. ÄVEN OM DET BLIR TUFFT.

Är det värt det? Blir följdfrågan.

Jag tycker att det oftast är värt det. Men enbart om det är ömsesidigt.

Hur ofta är det så? Finns den uthålligheten närmare än jag tror?

That´s all

hur många som helst och inget vettigt

Nu har de helt plötsligt kommit i en klunga. Hur sjutton gick det till? Helt plötsligt sitter hon där med 5 chattfönster och det är bara killar som vill prata. Hur gick det till? Inte nåt intressant heller.

Förbannad

Jag är såååå förbannad!!!!!!!!!!!! Jag är så sjukt sur!!!!

Varför är folk såååå tråkiga? Varför är inte folk mer spontana och varför är inte folk trevliga!????? Jag blir så ursäkta mig men JÄVLA trött på FOLK!!!!!!! ÖREBRO suger verkligen fett. Det är så tråkigt att folk är så bittra och inte orkar hitta på nåt? Varför ska det vara så svårt??? Nej men jag vet vi sitter hemma och klagar på våra liv fast någon annan vill hitta på nåt! Och tittar på tv i stället, MYCKET BÄTTRE. För det är så givande att titta på tv istället för att umgås med sina vänner och grilla eller bara hänga. SUCK SUCK SUCK. Jag vet att jag låter en aaaaning bitter. Men nu får det fanimej vara nog. Jag blir så trött. Och jag har haft en jättebra dag. Men min känsla av att umgås med folk också som inte tycker om mig eller att jag på nåt sätt har fått folk runt omkring mig som inte tycker om mig gör inte det hela bättre. Nu ska jag ta ett bad i mitt badkar. Och sen ska jag gå och lägga mig och gråta lite. För det behöver jag idag.

Nu e det många järn i brasan

Fyra punkter:

RECLOTHING är vårat senaste projekt. Jag tillsammans med tre stycken andra i min trogna klass har startat en klädbytarförening.

LONGBOARD är just nu min högsta och närmaste dröm att lära mig. Jag ska lätt kunna åka till krogen i stilettklackar och en het klänning innan sommaren börjar.

SOMMAREN är inte jättetydlig och skarp framför mig. Har en tanke om att åka till Oslo och jobba. En annan att dra till rivieran och leka rikemansbarn på jakter. Är mer sugen på det sistnämnda om jag ska vara ärlig.

KILLAR är överskattat och underskattat på många sätt. Jag har roligt utan dem och åt dem. Men det finns faktiskt romantiska sådana. De är ofta förknippade som humorlösa tråkiga personer i min hjärna dessvärre. Jag dejtade en kille i två veckor innan han flyttade iväg. Han hade allt. VERKLIGEN allt. UTOM HUMOR. Han var kock, tjänade bra pengar, hade surdeg i kylen, 50-tals möbler och massa växter i sin lägenhet, en hästen säng, bra musiksmak, mustasch, mörkt hår, bred kropp, skogshuggare, rutiga skjortor, snäll, omtänksam, tända ljus och en kandelaber, hygienisk... MEN PAPPAHUMOR. Det håller inte. Ledsen men det håller aldrig!

Livet är fullt av överraskningar. Blev utbjuden häromdagen av en kollega. Jag var väldigt tydlig med att det inte var en dejt. Men tror att det blev lite så i alla fall... Jag lyckas alltid. (eller misslyckas, beror på hur man ser det)

Jag är allmänt lycklig just nu. Lite hosta går hon runt på och matvanorna måste förbättras avsevärt. Lite linfrön och kokat vatten på det så ska det nog lösa sig. Longboarden gör nog sitt också.

Tack för mig.

Kyss i skreve