Lonetime

The time is mine and I will not give it away. I will not give it to you. If you´re lucky i will share it with you. If you´re mine I will probably give you some. But hold it gentle. Keep it gentle. You´re not mine. Yet.

I will walk out on you so many times. And keep you short. Cause you´re not mine.

My time is my time. I will not give it away. You´ll sail away and forget, while I´m on land waiting for you to come home. I´ll rather wait though it´s lonely. I´ll laugh.

I´ll laugh it through. And forget about you. I´ll go back to lonetime. Again. The time is mine and I will not give it away.

Eremitaget

" Too much gives nothing". Behöver återigen fokusera på vad som gör mig hel. Vad som gör mig lugn. Den stora känslan har blivit liten. Liten men fluffig. Den som mår bra när den är stor och skarp.

En strimma av kärlek...

Det är dags nu. Turn around. Make a U-turn and look from the other side. Var ska man börja?
Mor. Far. Syskon. Trofasta vänner. Musiken. Årstiden. Den gröna antika lampan i mitt fönster. Utbildning. Gamla ramar. Nya speglar. Örhängen. Barn. Gifta par. Färger som ingen kamera kan fånga. Kaffe. Ostsmörgås. Tatueringar. Glädje. Mat. Nya människor. Öl. Vin. Sprit. Sex. Medicin. Vård. Växter. Träning. Långa promenader. Att prata länge. NYC taxibilar. De schitzofrena taxichaufförerna som egentligen bara pratar i handsfree. Att missa bussen och tvingas gå. Inga pengar på banken. Massa pengar på banken. Mammas skratt. Pappas skratt. Syskons skratt. Vänners skratt. Tårar. Säga nej. Säga ja. Säga jag. Säga du. Jing och jang. Spoona. Te och dagbok. Kanelbullar och mjölk. Nyduschad. Choklad. Svettig. Afrika. Volontärer. Uppfostran. Föräldrar. Konstnärliga gummistövlar. Gamla sockerlådor. Trasiga saker. Grönt. Brev. Skrivstil. Glimt i ögat. Ärlighet. Mod. Fårväst. Stora fönster. Hav. Äng. Blommor. Konst. Stillhet. Ro. Tidebön. Jesus. Slottet. Uppfälld flygel. Körsång i rotundan. Modiga körsångare. Jul. Ljus. Frid. Blod. Porslin med guld och rosor på. Kaffeakannor med blommor på. Gamla människor. Visa människor. Mörhyade människor. Vita människor. Gula människor. Gröna människor. Svarta människor. Röda människor. Hjälpsamhet. Tillhörighet. Rika människor som ser. Människor som ser. Fattiga människor som ger. Människor som ger. Modiga människor som älskar. Reflektion. Gränser. Inga gränser. Det på riktiga. Känslor. Distans. Närhet. Ömhet. Hängivenhet. Engagemang. Förståelse. Tålamod. Att få återkomma. Energi. Liv. Död. Sorg. Omsorg. Familj. Vänner.

Vart har överflödet tagit vägen?

Flytande tillvaro kan vara ganska skönt tycker jag. Det är nog det jag vill ha. Det är därför ingenting består. Ingenting stannar kvar och rotas. Man tror det men icke. Fast det skulle vara så skönt om det gick. Eller är det bara en spiral av konstant förändring som sker. En illusion av att det inte är bestående. Ett uttryck som följer mig är " det som tar mer energi än vad det ger är inte värt att lägga tid på". Men hur vet man egentligen? Det kanske tar massor med energi nu men ger avsevärt mycket mer om ett tag. Det är allt eller inget... men ändå ger jag så mycket i mellanläget. Utsugen blir jag. Utsugen och tom trots att jag tror att det ska fylla mig och mätta min längtan. Vad fan gör man här? Vem ger jag till? Vem ger jag så mycket energi som jag vill ha själv? Energin kanske tar slut för att jag inte hämtar någonstans. Från någon annanstans. Gud vad jag saknar kärleken, stillheten och tilliten. Det här är allt jag begär.

Love me like a river does.

Flyghed och jag

Efter 32timmar av väntan och lock för öronen är jag hemma i Sverige igen. New York står kvar utan mig. Tur är väl det för jag bara måste dit igen. Jag åker till en annan värdsdel för att förstå och uppskatta min egen. Få lite persperktiv på tillvaron. Men det slutar med att jag ser så många fler brister i min egen. Träffade Janne Flyghed. Vi pratade om livet och konflikter. Jag blir mer och mer inspirerad och övertygad om att jag har någonting som jag måste göra något stort och viktigt med. Jag saknade saker, människor här hemma, dock personer jag inte förväntade mig. Men vad jag blev hel där. Jag blev mer än jag någonsin varit. Här hemma är vi så rädda. Så tråkiga. Så svaga. Så många oupplösta konflikter. Så lite kärlek. Jag undrar så många gånger var kärleken tagit vägen. Vad tror jag att det ska få för utfall om jag tror att det är bättre att bry mig mindre om någon. Jag vill inte bry mig mindre. Jag vill bry mig mer. Jag vill framförallt våga bry mig mer. Men här går inte det för då gör det alltid för ont i slutändan. Och tro mig jag vet vad det är att ha ont. Varför vill inte världen bry sig mer? Varför är det så farligt att ha lite ont ibland eller alltid? Varför är det ett sånt nederlag och en pinsamhet att vara den som bryr sig mer? Jag förstår inte. Jag blir så besviken på världen ibland. Jag bryr mig. Men den gör att jag mer och mer bryr mig mindre. Desto mer och mer ensam blir jag. Blir jag lycklig då? Vad gör jag för att förändra? Vad kan jag göra?

Man går mot den.

Vad gör man när man inte vågar. När man står ensam och inte vet vart man ska ta vägen. När ingen förstår. När ingen ser. När ingen ser igenom. När ingen plockar ner en på jorden och skalar av alla sår och rädslor för att forma om med glädje och lättnad. Vad gör man när man längtar men ingen möter den.

My brain is loosing weight. I will follow through all the way down. All the way up. I don´t want the next best thing. I will hang on. Loving you babe is better than ever. You give me love. You bring love back too me.

Babe I´m not gonna leave you. Babe I´m not gonna leave you. Alone. Alone. Alone. Alone.

Who am I with you. Who can I trust through the lies. Want to live inside of you. Here I am now with someone like you. Someone like you. I don´t want the next best thing. I will hang on. Loving you babe is better than ever. You give me love. You bring love back to me.

Kommunikation

Ibland skriker världen. Ibland skrattar den. Ibland snurrar världen. Ibland gråter den. Ibland är världen ljus. Ibland är den mörk. Ibland älskar världen. Ibland hatar den. Konstigt nog upptäcker vi det alltid för sent. Vi tror vi är så smarta. Men det är vi inte. Vi är dumma och naiva. Smart. Säg mig när vi inte är det längre så lyssnar jag. Världen lär oss hur vi ska kommunicera. Den säger ifrån när något är. Men vi lär oss ändå inte. För inte vill vi leva ärligt och sant. Det vore ju fruktansvärt. Nej vi skjuter på sanningen så gör det inte så ont. Nu. Smart.

Nej nej nej nej nej nej nej nej

Tänk vad svårt det kan var att säga nej ibland. Tänk vad skönt när man kan säga nej utan att tänka. Att kunna säga nej för att det inte är intressant. Och inte för att man borde. Men någonstans och någongång ska man börja. Nu börjar jag. Eller i förrgår. Med lite hjälp på traven ska det nog gå. Love will come back eventually.

Oföränderlig

Har inget mer att lära. Har stängt av kunskapsintaget. Lärande intaget. Men nog. Det är ju pinsamt. För inte är jag perfekt. Men något i mig säger att jag är det. Och det är sant också. Men det är väl alla. Eller bara några. Eller ingen. Inte jag. Men ibland. Jag kan vara elak. Och oerhört omtänksam. Det senare kommer inte fram så mycket som jag vill. Vet inte varför. Det är dags att försöka balansera den här soppan man lever i. Glittra lite. Mina vänner glittrar och förstår. Har överseende med alla grodor. Inte jag. Ibland kanske men inte alltid. Det är bra. Dags att tänka lite. Och lära av sina misstag. Inte ångra. Eller jo. Men framförallt lära. Förstå. Och skapa nytt.

Learning by doing.