Familjebesök

Julen har nu varit, och pengar har spenderats. Livet blir aldrig som man tänkt sig. Jag tycker inte att jag lever mitt liv värdigt. Jag tar inte vara på minuterna, sekunderna. Jag låter mitt liv passera och jag finner ingen mening med det. Jag är olycklig. Jag är definitivt inte glad. Undrar om farmor har präglat mig med sin ångestgen. Jag vaknar och är olycklig. Jag somnar och vill inte vakna igen.

Varför känns det som att min familj vill åka hem från första stund. De sms:ar och pratar i telefon stup i kvarten och så fort jag och min syster pratar med varandra så är det irriterat. Jag har typ inte gått utanför dörren på två veckor och vill bara vara hemma. Mina mornar är deprimerande och jag vill inte gå upp ur sängen, för mitt liv har inget innehåll eller mening. Jag lever för ingenting. Och jag vill ha något annat. Mitt problem är att jag blir inte till genom andra, jag mår sämre i relation för jag känner mig så dålig och otillräcklig. Jag vill ta vara på tiden så mycket som möjligt. Men jag vet inte hur jag ska göra på bästa sätt. Hur tar jag tillvara på tiden? Lever för andras bästa, utan att förvänta mig något. Någonsin. Jag är fascinerad av hur man fokuserar på just precis allt och alla andra än det man har framför sig. Död åt detta hysteriska informationssamhälle.

Dagen efter jag kände så här, vaknade jag upp och jag hade gråtit ut. Min familj satt i köket och vi diskuterade diverse politik. Vetskapen om att alla skulle åka hem idag både för min och deras skulle gjorde att alla ville vara sams och det lättade på stämningen. Min mor är gammal och orkar inte med problem. Hon sopar gärna under mattan. Det har hon gjort med sig själv hela sitt liv, så varför inte göra så med andras problem. Så fort det bli jobbigt smiter hon iväg. jag har då aldrig förstått detta.

Min storebror har tjej.

Min lillebror har tjej.

Min lillasyster har kille.

Vad har jag?

Ett liv.

Vad vill jag med mitt liv? Jag vill ha en karriär. Jag vill ha barn och familj. Jag vill leva lycklig. Jag vill ha en man som inte flyr, men som stannar kvar och bråkar med mig, bråkar igenom problemen, som inte är rädd för dem men ser dem som något som fördjupar och intensifierar relationen. Jag vill ha en man som älskar mig och som är mig trogen. Rolig och smart. Kreativ och musikalisk. Som står ut med att jag alltid kommer ha stora lår. Och rumpa. Och små bröst. Och ett humör som heter duga. Som vet vad jag vill. Som låter mig hållas. Tills han inte tycker att det är ok och säger ifrån. Som ger mig komplimanger. Som hjälper mig utvecklas som människa. Som får mig att vilja stanna upp och inte rulla vidare i tanken.

Jag stod i Clas Ohlsonkön igår och kom på att, varje gång jag varit i ett förhållande så har det känts så oerhört jobbigt. Jag mår inte väl av relationer, de tar väldigt mycket energi från mig. Jag vill att det ska vara någon som känns naturlig och som jag vet accepterar mig för den jag är.

Accepterar jag mig för den jag är?

En stor frustration hänger över mig. Och det är det tomma livet som jag upplever.

Vardagen är inte problemet. Det är innehållet som är. Men hur kommer det sig att människor kan nöja sig med det jag har och känna att det är innehållsrikt, när inte jag gör det?

Vad fattas? Vad är det för nerv som är död?