Back in the game...

Jag är så skraj. Verkligen. Jag vet inte nåt. Allt är så osäkert och nu måste jag göra det stabilt. Var börjar jag? Pengar är ett nödvändigt ont. Jag avskyr pengar. De är roten till så mycket ont. Men när man har dem så underlättar de oerhört mycket. Jag orkar inte nåt. Måste öka ambitionen lite och sysselsätta mig.

Jag har inga ben på min säng. Soffbordets ben är trasigt, spegeln står på en bänk... oupphängd. Mina ben är klena. Mitt psyke är klent. Jag stöter bort när nåt kommer för nära. Och ändå är det det enda jag vill.

Att skapa starka och nära relationer.

Vem vet egentligen vad den vill?

Jag börjar ge efter igen. Och är sårbar. Fan.

Aaaaarghhhhh

Åh jag är så arg. Så jävla irriterad. Hur kan man säga till någon att vi är bara vänner och sen vilja titta på ens bröst, att man ska klä sig porrigt, tafsar på en när man är ute. Alkohol kan inte vara en ursäkt! Hur långt är alkohol en ursäkt för oacceptabla grejer man gör? Jag skulle säga inte alls. Fan nu är det så att vi är vuxna människor, även om vi är barnsliga och omogna ibland. Men vissa beteenden är inte ok. Personligen tycker jag att vill man vara vän med någon så respekterar man den personen, vilket inte innebär att man går runt och kränker den med en massa sexuella påhopp.

Frågan är hur man hanterar påhoppen? När det gäller en sk. vän så är det ganska svårt att bara släppa en sån person. Jag bryr ju mig om honom, fast beteendet är inte ok. Men människor som han är svin. Varför dras jag till svin?

suck.

Varför har jag inte gjort det tidigare? Det kan man fråga sig. Det är många saker som man borde gjort tidigare. Fan. Vad irriterad jag är. Jag blir så trött på alla jävla gubbar. Nu är de borta ur mitt liv. Det var inte så svårt. Men skönt. Varför är det så svårt att vilja ha det man behöver? Nej det är mycket roligare att ha det som gör ont, konstant. Det är mycket mer spännande att engagera sig i det. Hur intelligent är det då?Att dras till det som bara tar energi.

Slut på det

Hej.

Underhållning

Jag sitter i min soffa och telefonen ringer. Det är min goda vän. Hon står utanför mitt fönster, som i en och annan saga, med sitt långa blonda hår. Det var som att min bön nått fram. Hon var precis vad jag behövde. Plötsligt sjönk allt ner och livet föll på plats. Tänk att få ha en sån stark och djup vänskap. Det är fattigt på det i den här världen.

Min andra vän säger att underhållning är meningen med livet. Jag funderar på det och det kan stämma till viss del tror jag. Men när det skapar mer ångest än välmående så väljer jag att inte tro det. Jag vill tror att det är mer än så. Mycket mer.

Att göra och vara.

Att kunna vara utan att göra är visdom om inte varandet är lättja. Att kunna göra utan att vara är inte vishet. Vilket leder mig till att, att vara, är mest väsentligt för att åstadkomma något, och åstadkommer underhållning gör jag bäst genom att våga vara i underhållningen. Att vara i nuet. Det är det som skapar det djupa engagemanget.

Andas är också bra. Det underlättar. Och räkna till tio.

Det oanvändbara...

"Det finns verkligen en djup rädsla för den oanvändbara kärleken inom oss. Att lära känna sig själv och samtidigt stiga ut ur sig själv, att bli på djupet mottagen och accepterad av Någon Annan - det rör vid sår från gamla besvikelser och förluster, det rör vid vår djupaste ångest att bli avvisade, att inte duga, att ertappas i det heliga ögonblick med smutsiga kalsonger. Rädsla för kärlek botas bara med kärlek. Gud är alltid kärleken. Några kommer trotsa sin rädsla och följa sin längtan till dess djupaste mål".

Gud vad jag saknar honom.

Läge.

Läge att strunta i det. Läge att radera. Läge att skala bort. Läge att glömma. Läge för lite självrespekt. Läge att vända på kakan.

Det är jag som inte vill leva med dig.

En måltid... måltiden.

Igår åt jag kräftor med en kär vän och hennes familj. Då slog det mig vad som är väsentligt i mitt liv. Familjen. Gemenskapen. Tryggheten och friheten som det ger. För även om jag är låst vid min familj så ger de mig en enorm frihet då jag är älskad oavsett vad jag gör, vem jag är. Det är inget att ta för givet. Jag är lycklig som har tre syskon och gifta föräldrar sen 35år tillbaka. Vi är lyckliga. Även om vi har, har haft, många problem så blir banden starkare. Det skulle jag aldrig vilja vara utan. Vissa vänner är med i den gemenskapen som vi har och banden till dem är lika starka som min familj.

Men hur skapar jag nya band som är lika starka. Orkar inte. Har gjort det så många gånger. Det tar extrema mängder energi. Men det här är inte hållbart. Jag tänker inte sitta och vara bekväm.

Det är lika bra att kasta sig in i elden och hoppas att jag inte blir skadad. Det har fungerat förr eller hur?

Skala bort det som gör mig större och rastlös

Världen är ännu en gång ovis. Då menar jag människan och inte jorden. Tekniken förstör för oss. Det tycker jag. Den är ett hjälpmedel, javisst. Fast i vilken utsträckning? Den underlättar. Men gör den verkligen det? Vad är det vi egentligen behöver. Kan jag vara generell, vet inte. Men nu är jag det.

Varje dag ser jag människor, mig själv inräknad, som blir mer och mer rastlösa av all denna teknik och uppkoppling och detta ständiga umgänge via nätet. Vad hände med ensamheten. Den valda ensamheten. Den som gör gott. Den som hjälper mig leva här och nu. Den som låter mig läsa tidningen i lugn och ro. Den som får mig att reflektera och säga goda och skarpa ord, inte hårda och själviska. Den som får mig att vilja hjälpa och inte stjälpa. Jag undrar var den tagit vägen.

Ensamheten som inte är vald kan jag inte göra något åt. Då måste jag njuta av den.
Tålamod är en dygd. Fast inte hos mig. Än.

Som en handvändning

Som en handvändning förändrades allt. Förståelsen tog slut. Betydelsen försvann. Acceptansen gick iväg åt ett håll jag aldrig varit med om förr. Jag brydde mig inte tillslut. Det betydde inget.

Jag gick iväg själv.

Jag hoppas mer än jag är realist. Jag är antagligen lättlurad och manipulerad. Men då kan jag åtminstone säga att det är medvetet. Tiden går för långsamt när det kommer till kärlek. Jag vill att den väntande perioden ska gå fort och det njutbara vara för alltid. Men vem vill inte det. Det kommer göra ont igen så småningom. Men jag hoppas inte det.

Sen mindes jag den andra, han som egentligen är den första för mig, alltid, i hela mitt liv har han varit det. Då lugnas jag lite och inser att det finns andra som gör jobbet åt mig. Som gör att jag kan sova lugnt, för i morgon kommer drömmen bli verklighet och då visa sig vara ännu större än jag någonsin hoppats på.

Hoppas jag.