Ensamheten är värst

Att känna sig ensam. På riktigt ensam. Det är det värsta jag vet. Finns ingenting som gör mig så ledsen som just det. Idag är en sådan dag. Det är i mötet med andra man blir till har jag fått lära mig. Mötet med andra den här veckan har bestått av mina b-uppsats vänner, vilka är fantastiska, och mina inneboende. Och intet att förglömma. MIG SJÄLV. Jag trivs bra med mig själv, mestadels. Men det senaste månaderna är det som att gruset har attackerat mina ögon. Jag ser inte klart. Jag ser definitivt inte klart. Och min blick är olycklig. Jag är ofta olycklig.

Jag njuter inte av mitt liv.

Jag orkar inte dricka mer. Jag orkar inte festa. Jag orkar inte göra destruktiva saker för min kropp. Förutom äta kakor. Och god mat. Det tycker jag om.

Alla mina vänner dricker och njuter av sitt liv på ett sätt som jag är trött på. Jag saknar riktiga vänner som jag kan umgås med och ha trevligt med.

Jag saknar Malle i mitt liv. Verkligen. Han är så bra. Och när jag ville har roligt och må bra så ringde jag honom. Men nu bor han inte här längre. Han får jag nog säga är min bästa vän.

Han och Karin.

Fina människor. Helt fantastiska.

Jag behöver någon som drar ut mig. Eller som kommer hit. Jag är så bekväm.

Min familj kommer i övermorgon och Emma kommer i morgon. Det blir kul!

Vad handlar livet om egentligen?

Gud var är du när jag behöver dig?