Egoism

Är det så jobbigt att tänka på någon annan än sig själv?

Jag äcklas. Tänker inte följa med i trenden. Jag har fått nog. Var är alla andra som fått nog? Visa er gärna.

Mitt nya liv börjar här. Sundare förväntningar och du istället för jag.

Förväntningar

En del förväntningar är för höga. En del är för låga. Hur vet man vilka som är vad?

Vilka förväntningar slutar utan besvikelse. Alltför många besvikelser har styrt mitt liv. Jag har mig själv att skylla som inte lyckats läsa in vad jag kan förvänta mig av människor i min omgivning. Vad de vill ha. Vad de orkar med. Mina förväntningar har varit/är alltför egoistiska.

För att avbelasta mig själv och min omgivning ska mitt nyårslöfte bli " att få sundare förväntningar på min omgivning"...

God fortsättning.

Tankar...

Efterföljelse är krävande.

När man hittat de rätta personerna så vet man det. Och vilken lycka.

Vilken väg är min för din skull?

Jag borde vara mer positiv. Men det är jag inte. Jag är stressad. Julen tränger in i mig och rör om. Den tiden på året som borde vara mest lugn och sansad gör mig bara stressad. Det borde verkligen inte vara så. Har inte varit så innan. Vad är det som är förändrat?

Vad har hänt det här året?

Jobbade som ett as fram till 14 februari. Låg ensam på sjukhuset på alla hjärtans dag. Blev sjukskriven i 3månader för att jag skar av två senor i fingret. Försökt komma över alldeles för många män/pojkar som lämnat mig för att jag inte vet vad jag vill. Jobbade asmycket igen. Löneförhandlade och var nära på att säga upp mig. Min bästa vän flyttade till USA. En man som jag trodde var mer än vad han var lindade in mig strax innan jag flyttade. Jag lämnade min familj. Min mamma krossade foten. Jag stöter bort människor som kommer mig nära för att jag är rädd. Jag lämnade allt som jag byggt upp det senaste 3 åren. Jag pluggar till något som jag inte vill bli. Har jag rätt att tycka synd om mig själv? Inte ens lite?

Hur ska jag kunna få bort alla fåglar som kraxar över huvudet på mig? Hur ska jag se vilken väg som är min? Jag vill vara hemma. Eller i ett annat land och se riktigt lidande. Jag är frisk och borde bidra med så mycket mer till den här världen.

Jag har fastnat i egoismen.

Den är äcklig.

Män är inte svin.

Män är inte svin. Män är vackra. Män är snälla. Män är omtänksamma. Män är roliga. Män är strålande. Män är starka. Män är svaga. Män är sårbara. Män är enkla. Män är logiska. Män är inte svin.

Take my hand.

Can not do it on my own. I need you.

I don´t wanna fall away from you.

Gravity.

You´re pulling me down.

Don´t wanna loose my side of you.

Gravity is pulling me to the ground.

Can not do it on my own. I need you. Take my hand.

So much good happens to me. But nothing of it is written here.

I wonder why. I wonder how to do it. I´m happy sometimes I must say.

But my ability to write it down seems to be gone.

Can not do it on my own. I need you. Take my hand.

Mod.

Långsiktig planering. Långsiktig läsning. Långsiktig kärlek. Långsiktig planering. Långsiktig självkänsla. Långsiktig relation. Långsiktig planering.

Vad är vi så rädda för?

Varför är vi så rädda för tystnaden?

Varför är vi så rädda för kommunikationen?

Varför är vi så rädda för den djupt mänskliga sårbarheten?

Varför vågar vi inte visa den oanvändbara kärleken vi har i oss?

Varför tycker vi att den virtuella kärleken är bättre än den verkliga?

Vad händer? Vad håller vi egentligen på med?

Det är bara att ställa sig upp...

Efter ett hårt fall är det bara att ställa sig upp. Ut med skiten. Upp med skiten. Ut med rädslan. Upp med modet. Jag tänker inte bli hårdhjärtad. Jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte bli rädd. Jag tänker inte bli besviken. Jag gav det ett försök. Det var det nog värt. Det får jag tro. Men jag vet inte om jag någonsin lär mig. Är det meningen att jag ska gå på alla nitar innan jag hittar rätt? Kanske dags att inte engagera sig alls. Så kanske jag inte blir sårad. Fast jag tänker tro.

Jag tänker tro på livet och lyckan och kärleken och tvåsamheten och Gud och musiken.

Men fan vad ont det gör.