Egoism

Är det så jobbigt att tänka på någon annan än sig själv?

Jag äcklas. Tänker inte följa med i trenden. Jag har fått nog. Var är alla andra som fått nog? Visa er gärna.

Mitt nya liv börjar här. Sundare förväntningar och du istället för jag.

Förväntningar

En del förväntningar är för höga. En del är för låga. Hur vet man vilka som är vad?

Vilka förväntningar slutar utan besvikelse. Alltför många besvikelser har styrt mitt liv. Jag har mig själv att skylla som inte lyckats läsa in vad jag kan förvänta mig av människor i min omgivning. Vad de vill ha. Vad de orkar med. Mina förväntningar har varit/är alltför egoistiska.

För att avbelasta mig själv och min omgivning ska mitt nyårslöfte bli " att få sundare förväntningar på min omgivning"...

God fortsättning.

Tankar...

Efterföljelse är krävande.

När man hittat de rätta personerna så vet man det. Och vilken lycka.

Vilken väg är min för din skull?

Jag borde vara mer positiv. Men det är jag inte. Jag är stressad. Julen tränger in i mig och rör om. Den tiden på året som borde vara mest lugn och sansad gör mig bara stressad. Det borde verkligen inte vara så. Har inte varit så innan. Vad är det som är förändrat?

Vad har hänt det här året?

Jobbade som ett as fram till 14 februari. Låg ensam på sjukhuset på alla hjärtans dag. Blev sjukskriven i 3månader för att jag skar av två senor i fingret. Försökt komma över alldeles för många män/pojkar som lämnat mig för att jag inte vet vad jag vill. Jobbade asmycket igen. Löneförhandlade och var nära på att säga upp mig. Min bästa vän flyttade till USA. En man som jag trodde var mer än vad han var lindade in mig strax innan jag flyttade. Jag lämnade min familj. Min mamma krossade foten. Jag stöter bort människor som kommer mig nära för att jag är rädd. Jag lämnade allt som jag byggt upp det senaste 3 åren. Jag pluggar till något som jag inte vill bli. Har jag rätt att tycka synd om mig själv? Inte ens lite?

Hur ska jag kunna få bort alla fåglar som kraxar över huvudet på mig? Hur ska jag se vilken väg som är min? Jag vill vara hemma. Eller i ett annat land och se riktigt lidande. Jag är frisk och borde bidra med så mycket mer till den här världen.

Jag har fastnat i egoismen.

Den är äcklig.

Män är inte svin.

Män är inte svin. Män är vackra. Män är snälla. Män är omtänksamma. Män är roliga. Män är strålande. Män är starka. Män är svaga. Män är sårbara. Män är enkla. Män är logiska. Män är inte svin.

Take my hand.

Can not do it on my own. I need you.

I don´t wanna fall away from you.

Gravity.

You´re pulling me down.

Don´t wanna loose my side of you.

Gravity is pulling me to the ground.

Can not do it on my own. I need you. Take my hand.

So much good happens to me. But nothing of it is written here.

I wonder why. I wonder how to do it. I´m happy sometimes I must say.

But my ability to write it down seems to be gone.

Can not do it on my own. I need you. Take my hand.

Mod.

Långsiktig planering. Långsiktig läsning. Långsiktig kärlek. Långsiktig planering. Långsiktig självkänsla. Långsiktig relation. Långsiktig planering.

Vad är vi så rädda för?

Varför är vi så rädda för tystnaden?

Varför är vi så rädda för kommunikationen?

Varför är vi så rädda för den djupt mänskliga sårbarheten?

Varför vågar vi inte visa den oanvändbara kärleken vi har i oss?

Varför tycker vi att den virtuella kärleken är bättre än den verkliga?

Vad händer? Vad håller vi egentligen på med?

Det är bara att ställa sig upp...

Efter ett hårt fall är det bara att ställa sig upp. Ut med skiten. Upp med skiten. Ut med rädslan. Upp med modet. Jag tänker inte bli hårdhjärtad. Jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte bli rädd. Jag tänker inte bli besviken. Jag gav det ett försök. Det var det nog värt. Det får jag tro. Men jag vet inte om jag någonsin lär mig. Är det meningen att jag ska gå på alla nitar innan jag hittar rätt? Kanske dags att inte engagera sig alls. Så kanske jag inte blir sårad. Fast jag tänker tro.

Jag tänker tro på livet och lyckan och kärleken och tvåsamheten och Gud och musiken.

Men fan vad ont det gör.

Back in the game...

Jag är så skraj. Verkligen. Jag vet inte nåt. Allt är så osäkert och nu måste jag göra det stabilt. Var börjar jag? Pengar är ett nödvändigt ont. Jag avskyr pengar. De är roten till så mycket ont. Men när man har dem så underlättar de oerhört mycket. Jag orkar inte nåt. Måste öka ambitionen lite och sysselsätta mig.

Jag har inga ben på min säng. Soffbordets ben är trasigt, spegeln står på en bänk... oupphängd. Mina ben är klena. Mitt psyke är klent. Jag stöter bort när nåt kommer för nära. Och ändå är det det enda jag vill.

Att skapa starka och nära relationer.

Vem vet egentligen vad den vill?

Jag börjar ge efter igen. Och är sårbar. Fan.

Aaaaarghhhhh

Åh jag är så arg. Så jävla irriterad. Hur kan man säga till någon att vi är bara vänner och sen vilja titta på ens bröst, att man ska klä sig porrigt, tafsar på en när man är ute. Alkohol kan inte vara en ursäkt! Hur långt är alkohol en ursäkt för oacceptabla grejer man gör? Jag skulle säga inte alls. Fan nu är det så att vi är vuxna människor, även om vi är barnsliga och omogna ibland. Men vissa beteenden är inte ok. Personligen tycker jag att vill man vara vän med någon så respekterar man den personen, vilket inte innebär att man går runt och kränker den med en massa sexuella påhopp.

Frågan är hur man hanterar påhoppen? När det gäller en sk. vän så är det ganska svårt att bara släppa en sån person. Jag bryr ju mig om honom, fast beteendet är inte ok. Men människor som han är svin. Varför dras jag till svin?

suck.

Varför har jag inte gjort det tidigare? Det kan man fråga sig. Det är många saker som man borde gjort tidigare. Fan. Vad irriterad jag är. Jag blir så trött på alla jävla gubbar. Nu är de borta ur mitt liv. Det var inte så svårt. Men skönt. Varför är det så svårt att vilja ha det man behöver? Nej det är mycket roligare att ha det som gör ont, konstant. Det är mycket mer spännande att engagera sig i det. Hur intelligent är det då?Att dras till det som bara tar energi.

Slut på det

Hej.

Underhållning

Jag sitter i min soffa och telefonen ringer. Det är min goda vän. Hon står utanför mitt fönster, som i en och annan saga, med sitt långa blonda hår. Det var som att min bön nått fram. Hon var precis vad jag behövde. Plötsligt sjönk allt ner och livet föll på plats. Tänk att få ha en sån stark och djup vänskap. Det är fattigt på det i den här världen.

Min andra vän säger att underhållning är meningen med livet. Jag funderar på det och det kan stämma till viss del tror jag. Men när det skapar mer ångest än välmående så väljer jag att inte tro det. Jag vill tror att det är mer än så. Mycket mer.

Att göra och vara.

Att kunna vara utan att göra är visdom om inte varandet är lättja. Att kunna göra utan att vara är inte vishet. Vilket leder mig till att, att vara, är mest väsentligt för att åstadkomma något, och åstadkommer underhållning gör jag bäst genom att våga vara i underhållningen. Att vara i nuet. Det är det som skapar det djupa engagemanget.

Andas är också bra. Det underlättar. Och räkna till tio.

Det oanvändbara...

"Det finns verkligen en djup rädsla för den oanvändbara kärleken inom oss. Att lära känna sig själv och samtidigt stiga ut ur sig själv, att bli på djupet mottagen och accepterad av Någon Annan - det rör vid sår från gamla besvikelser och förluster, det rör vid vår djupaste ångest att bli avvisade, att inte duga, att ertappas i det heliga ögonblick med smutsiga kalsonger. Rädsla för kärlek botas bara med kärlek. Gud är alltid kärleken. Några kommer trotsa sin rädsla och följa sin längtan till dess djupaste mål".

Gud vad jag saknar honom.

Läge.

Läge att strunta i det. Läge att radera. Läge att skala bort. Läge att glömma. Läge för lite självrespekt. Läge att vända på kakan.

Det är jag som inte vill leva med dig.

En måltid... måltiden.

Igår åt jag kräftor med en kär vän och hennes familj. Då slog det mig vad som är väsentligt i mitt liv. Familjen. Gemenskapen. Tryggheten och friheten som det ger. För även om jag är låst vid min familj så ger de mig en enorm frihet då jag är älskad oavsett vad jag gör, vem jag är. Det är inget att ta för givet. Jag är lycklig som har tre syskon och gifta föräldrar sen 35år tillbaka. Vi är lyckliga. Även om vi har, har haft, många problem så blir banden starkare. Det skulle jag aldrig vilja vara utan. Vissa vänner är med i den gemenskapen som vi har och banden till dem är lika starka som min familj.

Men hur skapar jag nya band som är lika starka. Orkar inte. Har gjort det så många gånger. Det tar extrema mängder energi. Men det här är inte hållbart. Jag tänker inte sitta och vara bekväm.

Det är lika bra att kasta sig in i elden och hoppas att jag inte blir skadad. Det har fungerat förr eller hur?

Skala bort det som gör mig större och rastlös

Världen är ännu en gång ovis. Då menar jag människan och inte jorden. Tekniken förstör för oss. Det tycker jag. Den är ett hjälpmedel, javisst. Fast i vilken utsträckning? Den underlättar. Men gör den verkligen det? Vad är det vi egentligen behöver. Kan jag vara generell, vet inte. Men nu är jag det.

Varje dag ser jag människor, mig själv inräknad, som blir mer och mer rastlösa av all denna teknik och uppkoppling och detta ständiga umgänge via nätet. Vad hände med ensamheten. Den valda ensamheten. Den som gör gott. Den som hjälper mig leva här och nu. Den som låter mig läsa tidningen i lugn och ro. Den som får mig att reflektera och säga goda och skarpa ord, inte hårda och själviska. Den som får mig att vilja hjälpa och inte stjälpa. Jag undrar var den tagit vägen.

Ensamheten som inte är vald kan jag inte göra något åt. Då måste jag njuta av den.
Tålamod är en dygd. Fast inte hos mig. Än.

Som en handvändning

Som en handvändning förändrades allt. Förståelsen tog slut. Betydelsen försvann. Acceptansen gick iväg åt ett håll jag aldrig varit med om förr. Jag brydde mig inte tillslut. Det betydde inget.

Jag gick iväg själv.

Jag hoppas mer än jag är realist. Jag är antagligen lättlurad och manipulerad. Men då kan jag åtminstone säga att det är medvetet. Tiden går för långsamt när det kommer till kärlek. Jag vill att den väntande perioden ska gå fort och det njutbara vara för alltid. Men vem vill inte det. Det kommer göra ont igen så småningom. Men jag hoppas inte det.

Sen mindes jag den andra, han som egentligen är den första för mig, alltid, i hela mitt liv har han varit det. Då lugnas jag lite och inser att det finns andra som gör jobbet åt mig. Som gör att jag kan sova lugnt, för i morgon kommer drömmen bli verklighet och då visa sig vara ännu större än jag någonsin hoppats på.

Hoppas jag.

Lonetime

The time is mine and I will not give it away. I will not give it to you. If you´re lucky i will share it with you. If you´re mine I will probably give you some. But hold it gentle. Keep it gentle. You´re not mine. Yet.

I will walk out on you so many times. And keep you short. Cause you´re not mine.

My time is my time. I will not give it away. You´ll sail away and forget, while I´m on land waiting for you to come home. I´ll rather wait though it´s lonely. I´ll laugh.

I´ll laugh it through. And forget about you. I´ll go back to lonetime. Again. The time is mine and I will not give it away.

Eremitaget

" Too much gives nothing". Behöver återigen fokusera på vad som gör mig hel. Vad som gör mig lugn. Den stora känslan har blivit liten. Liten men fluffig. Den som mår bra när den är stor och skarp.

En strimma av kärlek...

Det är dags nu. Turn around. Make a U-turn and look from the other side. Var ska man börja?
Mor. Far. Syskon. Trofasta vänner. Musiken. Årstiden. Den gröna antika lampan i mitt fönster. Utbildning. Gamla ramar. Nya speglar. Örhängen. Barn. Gifta par. Färger som ingen kamera kan fånga. Kaffe. Ostsmörgås. Tatueringar. Glädje. Mat. Nya människor. Öl. Vin. Sprit. Sex. Medicin. Vård. Växter. Träning. Långa promenader. Att prata länge. NYC taxibilar. De schitzofrena taxichaufförerna som egentligen bara pratar i handsfree. Att missa bussen och tvingas gå. Inga pengar på banken. Massa pengar på banken. Mammas skratt. Pappas skratt. Syskons skratt. Vänners skratt. Tårar. Säga nej. Säga ja. Säga jag. Säga du. Jing och jang. Spoona. Te och dagbok. Kanelbullar och mjölk. Nyduschad. Choklad. Svettig. Afrika. Volontärer. Uppfostran. Föräldrar. Konstnärliga gummistövlar. Gamla sockerlådor. Trasiga saker. Grönt. Brev. Skrivstil. Glimt i ögat. Ärlighet. Mod. Fårväst. Stora fönster. Hav. Äng. Blommor. Konst. Stillhet. Ro. Tidebön. Jesus. Slottet. Uppfälld flygel. Körsång i rotundan. Modiga körsångare. Jul. Ljus. Frid. Blod. Porslin med guld och rosor på. Kaffeakannor med blommor på. Gamla människor. Visa människor. Mörhyade människor. Vita människor. Gula människor. Gröna människor. Svarta människor. Röda människor. Hjälpsamhet. Tillhörighet. Rika människor som ser. Människor som ser. Fattiga människor som ger. Människor som ger. Modiga människor som älskar. Reflektion. Gränser. Inga gränser. Det på riktiga. Känslor. Distans. Närhet. Ömhet. Hängivenhet. Engagemang. Förståelse. Tålamod. Att få återkomma. Energi. Liv. Död. Sorg. Omsorg. Familj. Vänner.

Vart har överflödet tagit vägen?

Flytande tillvaro kan vara ganska skönt tycker jag. Det är nog det jag vill ha. Det är därför ingenting består. Ingenting stannar kvar och rotas. Man tror det men icke. Fast det skulle vara så skönt om det gick. Eller är det bara en spiral av konstant förändring som sker. En illusion av att det inte är bestående. Ett uttryck som följer mig är " det som tar mer energi än vad det ger är inte värt att lägga tid på". Men hur vet man egentligen? Det kanske tar massor med energi nu men ger avsevärt mycket mer om ett tag. Det är allt eller inget... men ändå ger jag så mycket i mellanläget. Utsugen blir jag. Utsugen och tom trots att jag tror att det ska fylla mig och mätta min längtan. Vad fan gör man här? Vem ger jag till? Vem ger jag så mycket energi som jag vill ha själv? Energin kanske tar slut för att jag inte hämtar någonstans. Från någon annanstans. Gud vad jag saknar kärleken, stillheten och tilliten. Det här är allt jag begär.

Love me like a river does.

Flyghed och jag

Efter 32timmar av väntan och lock för öronen är jag hemma i Sverige igen. New York står kvar utan mig. Tur är väl det för jag bara måste dit igen. Jag åker till en annan värdsdel för att förstå och uppskatta min egen. Få lite persperktiv på tillvaron. Men det slutar med att jag ser så många fler brister i min egen. Träffade Janne Flyghed. Vi pratade om livet och konflikter. Jag blir mer och mer inspirerad och övertygad om att jag har någonting som jag måste göra något stort och viktigt med. Jag saknade saker, människor här hemma, dock personer jag inte förväntade mig. Men vad jag blev hel där. Jag blev mer än jag någonsin varit. Här hemma är vi så rädda. Så tråkiga. Så svaga. Så många oupplösta konflikter. Så lite kärlek. Jag undrar så många gånger var kärleken tagit vägen. Vad tror jag att det ska få för utfall om jag tror att det är bättre att bry mig mindre om någon. Jag vill inte bry mig mindre. Jag vill bry mig mer. Jag vill framförallt våga bry mig mer. Men här går inte det för då gör det alltid för ont i slutändan. Och tro mig jag vet vad det är att ha ont. Varför vill inte världen bry sig mer? Varför är det så farligt att ha lite ont ibland eller alltid? Varför är det ett sånt nederlag och en pinsamhet att vara den som bryr sig mer? Jag förstår inte. Jag blir så besviken på världen ibland. Jag bryr mig. Men den gör att jag mer och mer bryr mig mindre. Desto mer och mer ensam blir jag. Blir jag lycklig då? Vad gör jag för att förändra? Vad kan jag göra?

Man går mot den.

Vad gör man när man inte vågar. När man står ensam och inte vet vart man ska ta vägen. När ingen förstår. När ingen ser. När ingen ser igenom. När ingen plockar ner en på jorden och skalar av alla sår och rädslor för att forma om med glädje och lättnad. Vad gör man när man längtar men ingen möter den.

My brain is loosing weight. I will follow through all the way down. All the way up. I don´t want the next best thing. I will hang on. Loving you babe is better than ever. You give me love. You bring love back too me.

Babe I´m not gonna leave you. Babe I´m not gonna leave you. Alone. Alone. Alone. Alone.

Who am I with you. Who can I trust through the lies. Want to live inside of you. Here I am now with someone like you. Someone like you. I don´t want the next best thing. I will hang on. Loving you babe is better than ever. You give me love. You bring love back to me.

Kommunikation

Ibland skriker världen. Ibland skrattar den. Ibland snurrar världen. Ibland gråter den. Ibland är världen ljus. Ibland är den mörk. Ibland älskar världen. Ibland hatar den. Konstigt nog upptäcker vi det alltid för sent. Vi tror vi är så smarta. Men det är vi inte. Vi är dumma och naiva. Smart. Säg mig när vi inte är det längre så lyssnar jag. Världen lär oss hur vi ska kommunicera. Den säger ifrån när något är. Men vi lär oss ändå inte. För inte vill vi leva ärligt och sant. Det vore ju fruktansvärt. Nej vi skjuter på sanningen så gör det inte så ont. Nu. Smart.

Nej nej nej nej nej nej nej nej

Tänk vad svårt det kan var att säga nej ibland. Tänk vad skönt när man kan säga nej utan att tänka. Att kunna säga nej för att det inte är intressant. Och inte för att man borde. Men någonstans och någongång ska man börja. Nu börjar jag. Eller i förrgår. Med lite hjälp på traven ska det nog gå. Love will come back eventually.

Oföränderlig

Har inget mer att lära. Har stängt av kunskapsintaget. Lärande intaget. Men nog. Det är ju pinsamt. För inte är jag perfekt. Men något i mig säger att jag är det. Och det är sant också. Men det är väl alla. Eller bara några. Eller ingen. Inte jag. Men ibland. Jag kan vara elak. Och oerhört omtänksam. Det senare kommer inte fram så mycket som jag vill. Vet inte varför. Det är dags att försöka balansera den här soppan man lever i. Glittra lite. Mina vänner glittrar och förstår. Har överseende med alla grodor. Inte jag. Ibland kanske men inte alltid. Det är bra. Dags att tänka lite. Och lära av sina misstag. Inte ångra. Eller jo. Men framförallt lära. Förstå. Och skapa nytt.

Learning by doing.