Flyghed och jag

Efter 32timmar av väntan och lock för öronen är jag hemma i Sverige igen. New York står kvar utan mig. Tur är väl det för jag bara måste dit igen. Jag åker till en annan värdsdel för att förstå och uppskatta min egen. Få lite persperktiv på tillvaron. Men det slutar med att jag ser så många fler brister i min egen. Träffade Janne Flyghed. Vi pratade om livet och konflikter. Jag blir mer och mer inspirerad och övertygad om att jag har någonting som jag måste göra något stort och viktigt med. Jag saknade saker, människor här hemma, dock personer jag inte förväntade mig. Men vad jag blev hel där. Jag blev mer än jag någonsin varit. Här hemma är vi så rädda. Så tråkiga. Så svaga. Så många oupplösta konflikter. Så lite kärlek. Jag undrar så många gånger var kärleken tagit vägen. Vad tror jag att det ska få för utfall om jag tror att det är bättre att bry mig mindre om någon. Jag vill inte bry mig mindre. Jag vill bry mig mer. Jag vill framförallt våga bry mig mer. Men här går inte det för då gör det alltid för ont i slutändan. Och tro mig jag vet vad det är att ha ont. Varför vill inte världen bry sig mer? Varför är det så farligt att ha lite ont ibland eller alltid? Varför är det ett sånt nederlag och en pinsamhet att vara den som bryr sig mer? Jag förstår inte. Jag blir så besviken på världen ibland. Jag bryr mig. Men den gör att jag mer och mer bryr mig mindre. Desto mer och mer ensam blir jag. Blir jag lycklig då? Vad gör jag för att förändra? Vad kan jag göra?