Det är bara att ställa sig upp...

Efter ett hårt fall är det bara att ställa sig upp. Ut med skiten. Upp med skiten. Ut med rädslan. Upp med modet. Jag tänker inte bli hårdhjärtad. Jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte bli rädd. Jag tänker inte bli besviken. Jag gav det ett försök. Det var det nog värt. Det får jag tro. Men jag vet inte om jag någonsin lär mig. Är det meningen att jag ska gå på alla nitar innan jag hittar rätt? Kanske dags att inte engagera sig alls. Så kanske jag inte blir sårad. Fast jag tänker tro.

Jag tänker tro på livet och lyckan och kärleken och tvåsamheten och Gud och musiken.

Men fan vad ont det gör.