Äventyr!

Jag vaknade en morgon, ungefär 4 veckor sedan och kände en enorm tristess över min trista vardag. Ett telefonsamtal och beslut senare skaffade jag mig en inneboende. En kort, liten, näst intill obefintlig eritrean med tydlig göteborska, som använde min soffa som en 1,40 säng. Varje kväll kom jag hem och han låg och sov. Andades så tyst och försiktigt att jag ibland kunde vakna mitt i natten för att se om han levde. Den goa eritreanen stannade i 4 dagar sen fann han ett riktigt boende. Strax därefter kom en ny man in i mitt hem. Äventyret började. Det varade i lite mer än 3veckor. Innan jag fick nog. Roligt var det. Och jobbigt var det. Och märkligt. Och ytterligt. Och några poliser. Men framförallt blev jag arg på mig själv.

En tanke som återkommit till mig under hela tiden och som fortfarande inte fått något svar är " hur snäll ska man vara, hur modig ska man vara, hur hängiven och envis ska man vara?" Jag är en person som jag själv skulle vilja säga har en djup längtan efter att göra rätt. Det är dessvärre inte alla som vill det. Jag vill att mitt liv och min vänlighet och uthållighet med mina och andras skitiga och tunga resväska ska kunna förändra mig och andras liv och värderingar och val till det bättre.

Jag fick den finaste komplimangen häromdagen.

"Jag vill ge dig en komplimang för ditt känsliga och vackra hjärta".

En helg i sthlm och skitiga kalsonger, blod och dataspel, snygga vänner, och aldrig mer denna karl har präglat mitt äventyr. Avverkat lite för många på för kort tid. Men det är som att det går hand i hand. Puckade män. Mycket äventyr och med mycket äventyr kommer mycket energi som alltid avslutas med en förundran över den enorma brist på driftiga, pålitliga, intelligenta, hängivna, musikaliska, roliga, snygga, modiga och rejäla män.

Jag med mina kvinnliga vänner ser fram emot att få upptäcka denna värld. Tills vidare får vi nöja oss med alla de sviniga karlar som omfamnar oss i all sin otrohet.