Som en handvändning förändrades allt. Förståelsen tog slut. Betydelsen försvann. Acceptansen gick iväg åt ett håll jag aldrig varit med om förr. Jag brydde mig inte tillslut. Det betydde inget.
Jag gick iväg själv.
Jag hoppas mer än jag är realist. Jag är antagligen lättlurad och manipulerad. Men då kan jag åtminstone säga att det är medvetet. Tiden går för långsamt när det kommer till kärlek. Jag vill att den väntande perioden ska gå fort och det njutbara vara för alltid. Men vem vill inte det. Det kommer göra ont igen så småningom. Men jag hoppas inte det.
Sen mindes jag den andra, han som egentligen är den första för mig, alltid, i hela mitt liv har han varit det. Då lugnas jag lite och inser att det finns andra som gör jobbet åt mig. Som gör att jag kan sova lugnt, för i morgon kommer drömmen bli verklighet och då visa sig vara ännu större än jag någonsin hoppats på.
Hoppas jag.
oj vad svårt det är att förstå vad det sista stycket betyder... :P
SvaraRadera