Världen är ännu en gång ovis. Då menar jag människan och inte jorden. Tekniken förstör för oss. Det tycker jag. Den är ett hjälpmedel, javisst. Fast i vilken utsträckning? Den underlättar. Men gör den verkligen det? Vad är det vi egentligen behöver. Kan jag vara generell, vet inte. Men nu är jag det.
Varje dag ser jag människor, mig själv inräknad, som blir mer och mer rastlösa av all denna teknik och uppkoppling och detta ständiga umgänge via nätet. Vad hände med ensamheten. Den valda ensamheten. Den som gör gott. Den som hjälper mig leva här och nu. Den som låter mig läsa tidningen i lugn och ro. Den som får mig att reflektera och säga goda och skarpa ord, inte hårda och själviska. Den som får mig att vilja hjälpa och inte stjälpa. Jag undrar var den tagit vägen.
Ensamheten som inte är vald kan jag inte göra något åt. Då måste jag njuta av den.
Tålamod är en dygd. Fast inte hos mig. Än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar